Super miss
Igår åkte gubben och jag iväg för att passa gris igen. Vinden låg rätt och grisarna hade varit på plats föregående natt så chansen att få skjuta en gris var stor.
Vi trängde oss in i kojan och trotts att det var lite småruggigt och den senast fallna snön gjorde det fuktigt på vänsterarmen höll jag ut.
Vi hade bestämt att vi skulle sitta till 20 och de grisarna brukar komma vid 18,30-19,30 så jag bortsåg från begynnande träsmak och en arm som ville sona av den ovana ställningen.
Jag frågade Uffe vad klockan var, 19.15 blev svaret. Ok 45 min kvar och chansen att det skulle komma en gris var stor.
Rätt vad det var kom det två lagom stora grisar och gick från skogen ner mot maten i åteln. Jag hade tyckt att det började bli väl mörkt men genom att titta i kikaren kunde jag konstatera att jag såg grisarna bra så detta skulle kunna gå bra...
Ett djupt andetag senare och mycket försiktigt satte jag mig tillrätta och förde fram säkringen, den trilskades lite men PANG!!! Plötsligt small skottet av! Grisarna sprang iväg och ställde sig och tittade några meter bort, vimmelkantiga av det plötsliga ljudet. Jag försökte ladda om men misslyckades, Uffe förökte hjälpa mig men det var för trångt och grisarna stack till skogs...
Jag kände mig först alldeles tom och sen kom tårarna - de vällde över efter anspänning och förvåning över att skottet gått av.
Det som hänt var att jag av oerfarenhet, nervositet och kyla hade haft fingret i varbygeln - på avtryckaren - när jag osäkrat bössan. När jag sedan skulle ladda om drog jag inte tillbaka slutstycket ordentligt så att den gamla patronen kunde hoppa ur och den nya laddas.
Kändes som ett totalt misslyckande. Jag hade ett guldläge och hade flera gånger visualiserat hur jag skule skjuta och var jag skulle sikta. Momenten före skotten, från att grisarna kom fram till att jag började sikta hade jag inte ägnat en tanke. Vilket visade sig avgörande.
Jag som jobbar i en branch där vi hela tiden föröker tänka före, träna alla moment så realistikt som möjligt. Har rutiner för det mesta som tränas, övas och diskuteras. Jag gjorde bara halva förarbetet!
Det sved hårt i skinnet att så påtagligt få svart på vitt att jag så lekande lätt kan göra dunder-tabbar. Inte för att jag tror att jag är ofelbar utan för att jag brukar vara så väl förberedd att jag är medveten om att tabbar kan göras - de brukar inte överraska så totalt. ett moment som jag inte ens reflekterat över kan gå fel gick totalt hel galet...
Min käre man är dock förstående och hans version är att det inte kom fram några grisar på passet igår heller... Så det får bli den oficiella versionen!
Igår kväll var jag bara ledsen och skakad. Imorse när jag vaknade kände jag revanch lust! Det blir nog grisjakt på onsdag igen... Då ska jag vara förberedd på allt!
Wickie!
Vi trängde oss in i kojan och trotts att det var lite småruggigt och den senast fallna snön gjorde det fuktigt på vänsterarmen höll jag ut.
Vi hade bestämt att vi skulle sitta till 20 och de grisarna brukar komma vid 18,30-19,30 så jag bortsåg från begynnande träsmak och en arm som ville sona av den ovana ställningen.
Jag frågade Uffe vad klockan var, 19.15 blev svaret. Ok 45 min kvar och chansen att det skulle komma en gris var stor.
Rätt vad det var kom det två lagom stora grisar och gick från skogen ner mot maten i åteln. Jag hade tyckt att det började bli väl mörkt men genom att titta i kikaren kunde jag konstatera att jag såg grisarna bra så detta skulle kunna gå bra...
Ett djupt andetag senare och mycket försiktigt satte jag mig tillrätta och förde fram säkringen, den trilskades lite men PANG!!! Plötsligt small skottet av! Grisarna sprang iväg och ställde sig och tittade några meter bort, vimmelkantiga av det plötsliga ljudet. Jag försökte ladda om men misslyckades, Uffe förökte hjälpa mig men det var för trångt och grisarna stack till skogs...
Jag kände mig först alldeles tom och sen kom tårarna - de vällde över efter anspänning och förvåning över att skottet gått av.
Det som hänt var att jag av oerfarenhet, nervositet och kyla hade haft fingret i varbygeln - på avtryckaren - när jag osäkrat bössan. När jag sedan skulle ladda om drog jag inte tillbaka slutstycket ordentligt så att den gamla patronen kunde hoppa ur och den nya laddas.
Kändes som ett totalt misslyckande. Jag hade ett guldläge och hade flera gånger visualiserat hur jag skule skjuta och var jag skulle sikta. Momenten före skotten, från att grisarna kom fram till att jag började sikta hade jag inte ägnat en tanke. Vilket visade sig avgörande.
Jag som jobbar i en branch där vi hela tiden föröker tänka före, träna alla moment så realistikt som möjligt. Har rutiner för det mesta som tränas, övas och diskuteras. Jag gjorde bara halva förarbetet!
Det sved hårt i skinnet att så påtagligt få svart på vitt att jag så lekande lätt kan göra dunder-tabbar. Inte för att jag tror att jag är ofelbar utan för att jag brukar vara så väl förberedd att jag är medveten om att tabbar kan göras - de brukar inte överraska så totalt. ett moment som jag inte ens reflekterat över kan gå fel gick totalt hel galet...
Min käre man är dock förstående och hans version är att det inte kom fram några grisar på passet igår heller... Så det får bli den oficiella versionen!
Igår kväll var jag bara ledsen och skakad. Imorse när jag vaknade kände jag revanch lust! Det blir nog grisjakt på onsdag igen... Då ska jag vara förberedd på allt!
Wickie!
Kommentarer
Trackback
