Mot Målet

verkar förfölja mig! Bäst är det nästan när jag inte har någon chef. De har en tid nu försökt rekrytera en chef till min grupp och nu har de gjort det. Honom jag hade som chef på förra jobbet, när jag var påväg rakt in i den berömda väggen!
När jag fick beskedet reagerade jag fysiskt på ett sätt som både förvånade och skrämde mig! Gubben och jag var dock mycket snabt överens om att jag inte skulle klara att jobba med honom igen. Krävdes det att jag slutade fick det bli så!
Skönt att ha en accepterad nödlösning med sig hemifrån. Har pratat med min nuvarande chef som blir chefens chef nu istället och också med min fd/nya chef. Jsg har fått ett erbjudande om delvis ändrade arbetsuppgifter och då få byta grupp och därmed chef. Vilket jag har sagt ja till med några villkor så vi får se hur det slutar.
När jag pratade med fd/nya chefen fick jag bekräftat det jag hela tiden känt - jag skulle inte fixa att jobba med honom. Han förstod fortfarande inte alvaret i det som hände för 6 år sedan! Att vi var hos företagsläkaren tillsammans ett par gånger hade inte fått honom att förstå - inte det jag berättade nu heller. Hans oförmåga att förstå och kunna hantera den situationen var en bit av problemet.

Vi får som sagt se hur det slutar...

Kram

Wickie!