Mot Målet

Så kändes det när jag var ute och sprang idag. Mot slutet av programmet hade det börjat kännas OK trotts den kuperade terrängen här i Västergötland. Då hände det - på platta vägen - vänsterfoten gav vika och jag föll handlöst.

Jag svor högt och kände bara att detta behövde jag inte just nu - innan smärtan nådde hjärnan! Oj! vad ont det gjorde! En stund trodde jag inte att jag skulle klara av att gå de sista ca 1,5 km som jag hade kvar. Insåg att jag var tvungen att föröka och att rörelse troligtvis var det bästa. Haltade fram och smärtan släppte efter ett tag så att jag kunde gå utan att halta nämnvärt.

Kände då att jag skrapat både knän och armbåga. Var redigt smutsig och blödde på höger ben men vid detta laget hade det slutat blöda. 1,5 km promenad var kanske i msta laget för en stukad fot men jag kom fram till bilen och kunde åka till mormor.

Elin och Erika var ute och spelade fotboll när jag kom hem och de blev aldeles förskräkta! Mamma kommer hem smutsig och blodig! En skön dusch gjorde at jag såg mindre skräckinjagande ut men foten började svullna lite och köndes instabil att gå på...

Mormor letade fram en elastisk linda ut sin gömmor - tydligen har morfar använt dem men hon kommer inte ihåg till vad! Han har varit borta i 25 år men hon har fortfarende grejer kvar som de flesta skulle ha kastat! Ändå är det inte helt överbelamrat med grejer i hela huset! Hur gör hon?

Jag sitter nu vid datorn med foten högt och i linda. Den pulserar och jag får se hur snart jag kan springa på den igen. Hoppas bara att den håller för liseberg...

Känns mindre roligt att få ett avbrott likt detta nu när jag är på gång och föröker få upp konditionen igen. men vad gör man i efterhand?

Får försöka plocka fram några stabiliseringsövningar för fotleden för att bygga upp stabiliteten och inte riskera fler stupningar i löparspåret.

 

Må gott!

 

Wickie!