Mot Målet

Maria hade en kompis hemma igår och de bakade kladdkaka. En kladdkaka som blev helt perfekt, en lagom hård yta och superkladdig innuti. Den stod framme hela kvällen i takt med att den försvann bit för bit.
Jag kände mig aldrig riktigt frestad med jag kände lite av en sorg.
En skum känsla men det jag tänkte på var att jag troligtvis aldrig kommer att kunna "spontanäta" sötsaker. För börjar jag med det kommer jag att vara fast. Det svåra blir att inte börja, att hålla kvar vid lördagsgodis föralltid. Att inte släppa det tänket så att man ramlar ner i gropen igen.
Jämför man med rökning så kan jag aldrig bli feströkare. Inte på det viset att jag kan säga att idag är det fest och tro att huvet och kroppen inte sänker ribban för vad som är fest.
Jag måste alltd vara på min vakt så det inte blir fest varje dag.
Detta alltid oroar mig mest.
Jag har tidigare gått ner i vikt på bra sätt - långsiktigt, men sen har "lördagarna" kommit tätare och tätare eftersom jag omedvetet har lurat mig själv att tro att jag har koll, att jag inte är sockerråtta längre. Nu går det bra och det kommer det troligtvis att göra det närmsta året och lite till när vi håller koll på varandra men när detta naturligt rinnner ut i sanden det är då det blir farligt.

Vet inte hur det ska lösas...

Wickie!