Mot Målet

Valde att strunta i vågen idag. Det visade ju på en negativ trend sist och med penicilin och sviktande motivation och ingen motion så tänkte jag låta bli.
Nästa måndag när penicillinet är uppätet får bli en ny startvikt.
Hur det ser ut idag kändes inte viktigt. Jag hade bara blivit nedstämd om jag gått upp mera och då var det bättre att inte veta.
Mamma kollade blodtrycket igår och det var 60/120 so undertrycket har gått ner igen vilket känns skönt.

Wickie!

Otränad och delvis oinspirerad, kallt och blåsigt. Förutsättningarna för ett bra lopp med en behaglig resa var små. Men jag tvekade aldrig att ställa upp. Istället för ett mål på vägen mot en mil under 60 min fick detta bli upptakten till en ny träningsperiod.  Orkar jag springa dessa 6,3 km har jag inte någon infektion i kroppen så då är det bara att köra! Orkar jag inte ja då kanske det bryter ut eller jag vet åtminstone att det är något skit i kroppen som måste få läka.

Målet för dagen var att springa hela vägen. Det skulle jag koncentrera mig på.  Blev lite sen i starten men det var ganska bra för nu kom jag bakom alla dem som gick eller bara sprang de första hundra metrarna. Vilket betyder att jag fick springa om dem! Jag brukar annars hamna i skiktet som är ungefär lika snabba som mig i mål men som går och spurtat om vartannat och dom är jobbiga! Hade något sådant gäng runt mig nu också men inte så många som det brukar vara.

Efter någon km kom jag ikapp Hanna och fick henne att springa en liten bit med mig, hon höll sedan ungefär samma tempo men låg lite bakom. Så jag har vittne på att jag sprang hela vägen!

Jag tyckte att 3km markeringen var långt borta för att inte tala om sträckan mellan 3 och 4 km. Skulle någon säga att de markerat fel och klämt in 2km mellan 3 och 4 km markeringarna skulle jag tro dem!!

När 4km var passerat känds dock sträckan till mål ganska kort. Då började jag fundera på om det verklien kunde vara 2 km kvar?.  En ganska skön tanke.

Backen vid ulrikeberg, 5 km markeringen är mitt i var tung men jag sprang hela vägen. Den är ganska brant men planar inte ut ordentligt vid krönet utan det fortsätter att lutas svagt uppför en bit efter – TUNGT!!!  Men jag klarade det. Dock gick det mycket segt en stund efter och jag var riktigt seg i skallen.

Erika körde samma taktik som Elin, full fart från start. Pappa som sprang med henne hade inte en chans att hänga med. Det tog 1km innan han var ikapp men då hade Erika kroknat rejält. Hon gick sedan större delen av de sista 500m men med pappas peppande och våra hejarop sprang hon imål utan att komma sist som hon hävdade att hon gjorde. Med tanke på att hon inte mått bra är hennes insats super!

Elin satte värdens fart efter de andra barnen i starten och orkade det tempot i ca 300m, jag peppade henne att jogga uppför en backe men sen gick vi några hundra meter. Spara på krafterna genom att hålla lagom fart  är inget som gäller för henne! Hon sprang och gick om vartannat resten av vägen och när det bara var 150m kvar till mål ville hon göra något annat. Tur att det bjöds på glass efter målgång – annars hade jag nog inte fått henne över målrakan! Det var många föräldrar som fick peppa sina små telningar på slutet.

Väl i mål var hon mycket mallig över att ha klarat det!